Jag vet, det har varit tyst här på bloggen hela våren... Det var inget medvetet beslut att hålla paus, det bara gav sig självt. Det fanns så många andra saker jag hellre ägnade min tid åt. Så mycket annat som låg mig varmare om hjärtat. Familjen och vännerna, litteraturen och yogan. Iakttagandet. Lyssnandet. Eftertänksamheten. Närvaron. Min egen stillsamma inre-hållbarhets-revolution.
Så plötsligt ikväll var det något som pockade på. Vi har en grå och regnig sommarkväll här i Jakobstad och jag hade redan krupit upp i soffan med ullig pläd, varmt te och en fascinerande bok. Men det var någonting som absolut ville formuleras, som inte gav sig förrän jag plockade fram min dator och klickade upp bloggen och började skriva. Det var någonting med själva det faktum att jag faktiskt har ett hem, en soffa och en tekopp... och ett utrymme i bloggosfären.
Under de senaste veckorna har jag haft möjlighet att se delar av Europa i ny dager. Jag har varit ute på interrail med familjen (jag ska återkomma till detta underbara långsamma resande i ett separat inlägg) och fått uppleva både det jag ville se och det jag (möjligtvis) hellre blundat för. Ljuset och skuggan. Ett Europa med brutala klyftor mellan dem som har och dem som inte har - hem, mat, pengar, pass, möjligheter.
Jag har sett taggtrådsstängsel som ska hålla de papperslösa människorna på rätt sida om gränsen.
Jag har sett tiggarens framsträckta händer och känt skam över den futtiga summan jag gett.
Jag har sett människor med mörkare hud och mörkare hår utfrågas bryskt i en passkontroll.
Jag har sett den hemlösas uppgivna blick och känt skuld över att bara promenera förbi.
Jag har sett mitt pass och mina pengar öppna vägar som jag vet är slutna för andra.
Och nu sitter jag här i mitt mysiga medelklasshem och funderar på vad jag ska göra av alla mina privilegier, hur jag ska förvalta mitt eget pund, denna min skavande insikt. Min Weltschmertz.
Världssmärta lär kunna leda till nedstämdhet, till passivitet, till flyktbeteenden. För egen del tänker jag att världssmärtans viktigaste funktion kan vara att ge impulser till kampen för en bättre värld. För mig räcker det inte med att jag förstår att vara tacksam över hur bra jag själv har det - även om det förstås är en fin sak i sig. Det känns som om det måste till något mer. Frågan är bara exakt vad.
Kanske är det en början att stanna upp inför det hela? Att åtminstone inte blunda. Att åtminstone inte fly. Att åtminstone inte inbilla mig att det lyckliga, lyckade livet är någonting som tillkommer mig i kraft av min egen förträfflighet. Att inse att jag inte varit "min egen lyckas smed" när jag råkade födas in i rätt familj i rätt land vid rätt tidpunkt i världshistorien. Att låta de mer metafysiskt lagda jobba enligt devisen att vi med enbart tankens kraft kan förändra världen. När min blick möter blicken hos tiggaren under de vackra glasfönstren på Gare de Paris-Est vet jag att det handlar om annat än att han inte tänkt tillräckligt positivt innan han hamnade där.
Kanske är det en början att använda den plattform jag har just här och nu för att fortsätta tala och arbeta för att allas människovärde ska respekteras? Att ge mera tid åt den obekväma yttre-hållbarhets-revolutionen. Att skriva mina inlägg och artiklar, att fortsätta med mina föreläsningar och forskningsprojekt, att köpa det där rättvisemärkta ekologiska kaffet även när det kostar mig några euro extra... Att naivt och envetet tro att mina vardagliga handlingar är länkar i ett vindlande globalt bygge som småningom leder till att fler människor får jämlika möjligheter att leva ett gott liv.
