Någonstans mellan en joyride och en thunderbird slår det mig. Det är kanske balansen mellan rysligt och roligt som är hela grejen?
På nöjesfältet överträffar vi oss själva: vi låter oss själva föras med i de vansinnigaste av attraktioner, vi åker upp och ner och snurrar snabbt, vi överlåter oss och litar på att det roliga kommer överväga det rysliga. Eller vi gör en sannolikhetskalkyl och hoppas den håller.... Själv avstår jag gärna upp och ner och högsta höjden, även om det ska säjas att jag en gång i historien låtit mig själv uppleva det fria fallet på Gröna Lund - 80 meter isande skräck i några sekunder och ett livslångt löfte om att aldrig göra om det.
Ute i världen är den isande skräcken dessvärre inte lika snabbt övergående och balansen mellan rysligt och roligt väger på många platser just nu åt helt fel håll. Stundtals tycker jag mig ironiskt nog bevittna just ett fritt fall.... Under den senaste veckan har mina vänner i Nice tvingats uppleva att en lastbil kan radera liv och trygghet och glädje på samma tid som ett åk i en bergochdalbana. Mina bekanta i Turkiet har på några dagar sett ett misslyckat kuppförsök med påföljande haveri inom rättsväsende, utbildningsväsende och fri media. Deras vardag står på spel. Deras mänskliga rättigheter är satta på undantag. Deras framtid är oviss. Om nu inte livslångt, så under överskådlig tid.
I jämförelse är mitt bultande hjärta och pirr i magen inför åket i en thunderbird ingenting. Absolut ingenting.
På nöjesfältet krymper vi alla världen för en stund och lever här och nu. Också jag skriker och skrattar och låter mig roas. Också jag gläds av att dela dessa ögonblick med mina nära. Men jag har oändligt svårt att glömma världen utanför. Dess elände finns kvar som ett isande stråk i värmen. Kanske är det en udda form av empati jag bär på? Att hela tiden känna dessa lager på lager, känna att min del är bara en i den större helheten. Att mitt välbefinnande hänger ihop med världens.
Vi behöver vår kraftpark ibland. Vi behöver få åka i hisnande attraktioner med våra älskade. Vi behöver få överträffa oss själva och lära oss själva och våra barn att mod inte är något du har, utan något du är. Och den lilla eller stora människa som fått märka att hon törs lite mer än hon vågar, hon bär den upplevelsen med sig ut i livet. Det får bara inte stanna där. Nöjesfältets upplevelser behöver vi bära med oss ut i livet och använda dem för att stå upp för allas rätt till ett gott liv.
För det som hände i Nice och Ankara och kommer att hända igen på andra oroliga platser i världen framöver. Och dessa rysligheter är ingen naturlag - de är en kulturlag... Den lagen handlar om möjligheter: till mat för dagen, utbildning, dräglig inkomst. Den handlar om rätt att vara den man är, skapa sitt eget liv i frihet och trygghet. Den handlar om en verklighet som kan ändras, i det lilla och i det stora, av oss gemensamt.
Jag önskar så att fler av oss ville ta en tur i vårt mentala pariserhjul, se lite längre bort, upptäcka att vi alla hänger ihop på den här planeten. Att fler av de tusentals människor som besöker parken denna sommar skulle använda en liten gnutta av sin energi till att också arbeta för att vända balansen mellan rysligt och roligt i det globala perspektivet. Jag blundar och jag önskar - och tar en klunk KultaKatriina ur min mugg. Det kaffet är varken eko eller reko, men det är gott och det var min mammas label, långt innan labels var en grej. Den klunken påminner mig om att störst av allt är kärleken. Och kärlek lär behövas för att få till en ny twist på världen!
