Om inre och yttre hållbarhet

Det är tidig morgon. Det är solsken och fågelkvitter utanför sovrumsfönstret. Jag vaknar av en inre väckarklocka och mornar mig en stund. Dricker mitt morgonkaffe, bläddrar i tidningen och småpratar med S. Delar den där stunden. Tar en runda ut till växthuset, tittar till plantorna och ger dem en skvätt vatten. Hör koltrasten och vindens sus i den lilla skogsdungen. Känner doften av jord som värms under solens strålar. Ser att stjärnflockan snart kommer explodera i en kaskad av rostigt rött. Just där och just då, ingen tideräkning.

Jag läste psykologen Jonas Mosskins krönika i gårdagens DN om att vi alla måste börja leva som lantisar. Att vi stadsmänniskor har tappat bort något viktigt, att vårt oupphörliga dövande av vårt inre är det som tär på jordens resurser, att vi måste finna nya vägar till balans och mening, att vi måste leta efter den inre hållbarheten. Jag tror det ligger något i det han skriver.

Däremot är jag inte säker på att den inre hållbarheten alltid kommer först. I ett inlägg här på bloggen i somras skrev jag såhär:

"Jag tror att den yttre hållbarheten är tätt tvinnad med den inre hållbarheten, att de ömsesidigt förstärker varandra. Att engagera sig, att arbeta för något, att bidra med sitt kunnande eller sin närvaro eller sin humor ger inre styrka. Om det sedan gäller att sortera sopor eller odla sin egen mat eller köpa grön el eller ekomat - de handlingarna ger så otroligt mycket mer än de tar. Och den inre styrkan ger i sin tur mod att göra mer. Kanske inte rädda hela världen, men däremot göra det jag kan just här och just nu.

Jag tror att vi människor mår bra av att ta ansvar. Av att bry oss. Av att läsa på och lära mer. Av att tro och se att det går att förändra världen, inte var och en ensam, men många tillsammans. Strävan efter ett hållbart liv ger både mål och mening. Ett mål och en mening bortom den futtiga individualistiska maximeringen av lycka eller vinst för mig och mina närmaste.

Jag tror också att det är livsviktigt att måna om sin inre hållbarhet för att orka jobba med den yttre. Att stanna upp, att reflektera, att vila, att fylla på reserverna. Att vistas mycket i naturen och hämta kraft. Att oftare lyssna inåt, att respektera vad den inre rösten vill säja. Att ta hand om sig själv - inte som ett självändamål, utan för att det gagnar helheten i livet. Att våga släppa gamla tankemönster och ta till oss nya."

Så tänker jag fortfarande. Att det ena ger det andra, ömsesidigt. Den här morgonens glimt av gemenskap, förundran och närvaro - stunden tillsammans, stunden i det gröna - ger mig kraft att möta världen, mod att stå emot den ohållbara trendighetens lockelser. Våga vara, snarare än göra eller äga. Och ibland är det rakt tvärtom; att valet att stå upp för hållbarheten (ekologiskt, socialt eller ekonomiskt) ger mig påfyllning inombords. Att beslutet att exempelvis sätta slantarna på ett växthus istället för att åka på semester till andra sidan jordklotet gör något med mitt inre. Att aktivt avstå en del av det som av konsumtionssamhället basuneras ut som nödvändigt eller eftersträvansvärt stärker min inre hållbarhet. Det ena och det andra, oupplösligt!

Växthusglädje

Veckorna går fort just nu! Det känns som att försommaren susar fram, även om stormvindarna ikväll påminner mer om höst. Allt växer så det knakar, både växter och ogräs, och jag hinner faktiskt inte riktigt med... Allra helst skulle jag bromsa tiden, låta dagarna lunka lite långsammare. Istället får jag så gott det går försöka fånga dem, se till att njuta lite extra av de där rofyllda stunderna jag har i det gröna.

Största glädjen just nu bjuder vårt växthus på. Jag fylls fortfarande av tacksamhet varje gång jag tittar ut och ser kupolen. Det känns nästan lite magiskt att den faktiskt står här på vår bakgård. I helgen lade S ett golv av betongplattor och det blev som ni ser superfint!

 

Ännu ska jag sätta kantstenar, så att odlingsbäddarna inte rasar, men sedan börjar växthuset vara så gott som färdigt inrett. Växer bra gör det ju redan. I min improviserade varmbänk kan vi nu skörda både basilika, mangold och sallat. Jag tror gott att jag kunde ha startat den ännu tidigare och fått en bra skörd redan i början av maj. Det får bli en lärdom att bära med till nästa odlingsår!

 

Tomaterna växer också fint. Vi satte tolv plantor, fyra sorter, och den mängden borde ge såpass stor skörd att vi kan ta tillvara en del av skörden med tanke på vintersäsongen. Nu i helgen tjuvade vi de plantor som ska tjuvas och satte vedaska som näring. Gräsklipp lär vara bra för tomater, så det ska vi strössla i bänkarna så småningom.

 

Gurkplantorna är på gång, men skulle behöva mer värme för att riktigt frodas.

 

So far so good, alltså. Det är en glädje att ta sin dagliga runda till växthuset och titta till växterna, vattna en skvätt och knycka upp lite ogräs. Kanske blir det någon paprikaplanta och chiliplanta också när sommaren tar fart på allvar. Och möjligen en vinranka. Sedan föreställer jag mig att det äntligen är dags att bara njuta - kanske i hänggungan Hanging Egg, som jag drömmer om att rigga upp i nocken...

Samtal om livet

Häromsistens hade Simon och jag besök av journalisten Ann-Sophie Sandström, som gör programmet Samtal om livet för Radio Vega. Hon ville göra ett avsnitt om oss och vår "aktivism" och det blev en lång session i soffhörnan här i vårt vardagsrum. Vi kom att tala om både det ljusa och det mörka i tillvaron, om det fantastiska i att som människa vara betydelselös och betydelsefull på samma gång, om engagemanget och om tröttheten... Det blev verkligen ett samtal om hela livet, inte alls bara om vårt gemensamma engagemang i hållbarhetsfrågor.

Jag är oerhört fascinerad av hur Ann-Sophie fick oss att klä våra tankar och känslor i ord, hur hon skapade en atmosfär där det var naturligt att tala också om det utmanande och bräckliga i tillvaron. Det som vi vanligtvis kanske inte ventilerar offentligt, men som så många ändå kan känna igen sig i. Av lyssnarreaktionerna att döma är det nämligen många av oss går runt och bär på känslighet och förändringslängtan, tankar om Det Goda Livet och drömmar om en grönare värld!

Icke minst är jag imponerad av hur Ann-Sophie lyckades med konststycket att klippa ner alla de där spretiga samtalstimmarna till en sammanhängande helhet som faktiskt har en röd tråd ;) I etern framträder nu för mig själv en berättelse där den inre och den yttre hållbarheten vävs av samma tråd. Den ena finns inte utan den andra. Och i mitt (våra) liv pågår arbetet med dem båda, ständigt. Vi blir aldrig färdiga och det är som det ska, eftersom livet är mera process än produkt.

PS. Om du vill lyssna, så hittar du programmet här.