2 december 2016

Lucka 2: ödmjukhet




I min adventskalender för inre hållbarhet finner jag idag ordet ÖDMJUKHET. 

Under den stilla stunden låter jag tankarna vandra kring det ordet. Jag tänker på ödmjukheten som lätt blir bristvara i en tid när vi ofta matas med budskapet om vikten av att hävda oss själva, att sälja in oss själva och vårt kunnande, att ständigt ta plats och ta ton. Vad händer med helheten när vårt ego blåses upp? På det personliga planet, lika väl som på det samhälleliga. Vad blir det av motpolen till det grandiosa, av erkännandet av andras storhet? När - om någonsin - ser vi då oss själva i proportion? När lär vi oss då se den andra människan som vår like och hur lär vi oss då leva i ömsesidigheten och jämbördigheten?

För mig ger naturen ofta perspektiv. Jag känner mig ödmjuk inför dess storhet eller skönhet. Jag känner mig liten och obetydlig - förstår att jag en del i en helhet. Där, när jag ser hur beroende jag är av den, påminns jag också om mitt ansvar att förvalta den väl.

Jag känner också ödmjukhet i samvaron med människor som vågar möta de svåra frågorna i livet, människor som inte flackar med blicken, som orkar höra och se. Ödmjukheten växer också när jag lyssnar in livsvisdomen hos dem som varit med länge, dem som levt i utsatthet, dem som fått en lott långt från min bekväma medelklasstillvaro. I de stunderna är det lätt att inse att mina privilegier inte är givna, att de ofta är ödets nyck, snarare än min egen förtjänst.

Jag upplever numera även stor ödmjukhet inför själva Lifvet. Jag kan önska och vilja och jobba i riktning mot mina mål, men jag vet att allt inte hänger på mig. Hur mitt liv ser ut hänger samman med hur min familj mår, hur mina medmänniskor har det. Hälsa eller sjukdom, liv eller död - det riktigt stora står inte alltid i min makt att påverka.

Kanske är ödmjukhet en inre kvalitet att odla, särskilt i tider av kulturell hybris. Att vara ödmjuk kan vara att avstå från att bygga luftslott. Att avstå från den ständiga längtan efter ett materiellt "mer". Att avstå från att breda ut sig själv på någon annans bekostnad. I ödmjukheten vilar insikten om att gräva där jag står, att använda mina gåvor på ett sätt som gynnar andra, lika väl som mig själv. Kanske handlar ödmjukhet om att se mig själv i rätt perspektiv - inte större än jag är, men verkligen inte heller mindre. 

Den ödmjukheten vill jag gärna nära.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar