23 januari 2013

Fattigdomsbevis och hållbarhetskultur

krasslig som jag är tillbringar jag fortsatt dagarna i soffläge. där tränger sig tankarna på: jag grunnar på hållbarhetens olika dimensioner. och den sociala dimensionen pockar irriterande ihärdigt på min uppmärksamhet.

jag såg dokumentären om Palme och slogs av hur politiken förändrats sedan hans tid. ingen talar längre så starkt för de utsatta. ingen använder mera så knivskarpt sin politiska position för nån annans väl. ingen tar riktigt ansvar för dem som idag drabbas av företagssaneringar, nedskärningar i socialskyddet eller minskade resurser för skolassistenter och fritidsverksamhet. jag undrar om det är bara vi vanliga dödliga som märker hur nedmonteringen av den nordiska välfärdsmodellen pågår i kulisserna medan inkomstklyftorna ökar och den politiska retoriken surrar vidare kring valfrihet, tillväxt, bonusar och konkurrens. det är inte utan att jag saknar någon som ville utropa ett "Kejsaren är naken!" för vår tid.

jag såg Niinistös nyårstal till medborgarna. såg hans uppmuntran till ansvarstagande och arbete, hans pisksnärt mot det han kallar "ett vistelsesamhälle" där man såvitt jag kan förstå skulle dra nytta av diverse sociala förmåner utan att bidra själv. och visst, jag håller verkligen med om att vi alla måste dra våra strån till den gemensamma stacken. att arbetandet är livsviktigt för oss. men måste vi inte samtidigt fundera en smula på vad det är som gör att så många unga faller av det gemensamma projektet? försöka förstå vad det är som gör att allt fler saknar hopp, motivation, ambition eller till och med trygghet och framtidstro i vårt samhälle?

jag läste Alakoskis bok om fattigdomen i dagens Sverige (se föregående inlägg) och jag såg tänkvärda Uppdrag granskning (18.1 2013) på samma tema. och jag tänkte att här skriver vissa i kött och blod och av egen erfarenhet och här orkar andra hålla på och klyva hår och hänga upp sej på definitioner och begrepp. faktum kvarstår ju ändå: att alltför många barn och unga (och äldre och sjuka) blir ställda utanför, saknar rimliga resurser att delta i samhällslivet, inte längre fångas upp av skyddsnätet. att fattigdom är fattigdom, oavsett om den är relativ eller absolut. att den föder missmod, främlingsfientlighet eller aggression är ingen nyhet.

eftersom människan inte är sej själv nog. eftersom hon aldrig ensam kan bära det totala ansvaret för sitt liv. eftersom hon (läs du och jag, vi alla) blir till i relationer som ligger djupt inbäddade i sociala nätverk och kulturella mönster, ofrånkomligt intrasslade i hela samhällsbyggen. i svävande vackra konstruktioner av komplexitet och ömsesidighet, skört upphängda i trådar av ansvar och tillit.

så nu undrar jag: hur växer månne en hållbarhetskultur fram? hur lär vi oss leva tillsammans så att bygget håller? politik och pedagogik, kanske estetik... symboler som för oss under ytan. upplevelser som bryter igenom våra barriärer och låter oss förstå på andra, nya, oväntade sätt. som gör oss socialt kreativa och innovativa och hållbara igen.

jag vet inte. jag trevar. jag skissar. och jag slänger gärna ut en samtalstråd.

21 januari 2013

Dubbeldäckad

det tog sin rundliga tid, men nu är även jag däckad av Basiluskan. jag får snällt lägga mej under täcket och kurera mej. dock inget ont som inte för något gott med sig: nu har jag gott om tid att dyka djupt ner någon av de böcker som väntat på hög. nu har jag tid att tänka och skriva.

de senaste dagarna har jag umgåtts med Susanna Alakoskis biografi OKTOBER I FATTIGSVERIGE. det som började som en distanserad beställning av jobbrelaterad litteratur övergick snabbt i en läsning som ruskar om mitt innersta. jag kan inte värja mej för utsattheten, utanförskapet, utelämnadheten hon beskriver. jag kan inte undgå frågorna om samspelet mellan individ och samhälle. och jag ifrågasätter om vi alls är så fria att välja våra liv som det ofta framhålls numera. av både politiker och självhjälpsgurus.

åter en gång slås jag av diskrepansen mellan Den Högt Hyllade nordiska välfärdsmodellen och den brutala verkligheten tusentals barn och familjer lever i. inget indikerar nämligen att bilden av barns och ungas utsatthet vore särskilt annorlunda tecknad i en finländsk kontext: institutet för hälsa och välfärd skrev 2010 att fattigdomen bland barnen i vårt land ökar stadigt. år 2007 var de enligt statistiken 151 000 - en tredubbling sedan 1995. sannolikheten för att trenden skulle ha vänt de senaste två åren är inte stor. och jag frågar mej: var finns de ögon som ser, de strukturer som skapar skyddsnät, de människor med makt som verkligen vill och vågar se och påverka? var finns den politiska självinsikten? var finns visionerna för en bättre framtid? för alla - inte bara för dem som själva har resurser att skapa sej sin egen.

sedan slår det mej att vi kanske har ett strukturellt problem som inte passar in i vår självbild, som faller utanför festtalens högtidliga bedyranden? att vi lever kvar i myten om oss själva. att vi inte ens vill ta in att en del av våra barn och unga visserligen presterar fint i PISA, siktar mot stjärnorna och har alla möjligheter i världen, medan andra far illa och riskerar falla utanför hela samhällsgemenskapen. att vi stirrar oss blinda på enkla mått och mätare i stället för att se människorna och komplexiteten i det som är deras liv.

och jag tänker då att vi måste se! vi måste skriva om och tala om det! vi som har resurser måste stå upp för den som inte själv kan eller orkar föra sin talan! vi måste våga diskutera hur vi fördelar den kaka vi trots allt har i vårt samhälle, hur vi skapar strukturer och gemenskaper som innesluter snarare än utesluter.

jag är däckad i dubbel bemärkelse och kan inte släppa ämnet ens när natten kommer. i mitt huvud snurrar stora ord som altruism, solidaritet, jämlikhet, rättvisa, ansvar. vart försvann de orden ur samtalen mellan oss människor? och hur får vi tillbaks dem igen? på riktigt.


14 januari 2013

Utvärdering: syrabasbalans

kom plötsligt på att jag aldrig återkom med någon utvärdering av mitt lilla experiment kring syrabasbalans i oktober/november. alltså är det dags nu.

jag får lov att erkänna att det hela faktiskt fungerade över förväntan. åtminstone de första veckorna. omedelbara och märkbara effekter av förändringen var att jag både kände mej piggare och hade mindre blodsockersvaj och sötsug. vackert så! att mina handeksem försvann för en tid kan eventuellt också ha haft med projektet att göra. det är svårt att veta säkert. jag var ju inte helt strikt med kosten och försökte istället skapa ett helhetstänkande när det gällde kost, motion, sömn och stress. (det sistnämnda var nog den största utmaningen.) vilken aspekt som hade störst effekt på helheten är svårt att bedöma. kanske inverkar pH verkligen på cellernas förutsättningar att göra ett gott jobb i vår kropp, trots allt?

med adventstidens alla glöggmys och långhelgernas trivsamma kalasande kom dock hela experimentet på skam, så nu är jag taggad att göra en omstart. jag har bläddrat i mina raw food-böcker för att få inspiration, peppat mej genom samtal med andra likasinnade, samt gjort upp en enkel meny att följa i vardagen. vidare har jag bestämt mej för att fokusera på de gånger jag gör "ett bättre val", snarare än på de tillfällen jag eventuellt avviker från planen. det hela ska inte göra vardagen krångligare, utan vara något som ger energi och stöder mitt välmående.

sammanfattningsvis: det ligger nånting i detta med syrabasbalansen. oklart vad. men huvudsaken är förstås att kroppen vet!

11 januari 2013

Strutsig vardag

bara för att bilden av Det Gröna Livet inte ska bli skev:

två dygn efter den lyxiga vardagskvällen är diskbänken fortfarande översvämmad (förvisso med nya kärl), tvättkorgen åter överfull och dammråttorna (samma som sist) trivs i hörnen. därtill har Basiluskus Anginus drabbat familjen och de senaste nätternas sömn hackats sönder av hosta. såväl Småfolk som Storfolk går varandra på nerverna och de orättade tenterna och halvförberedda föreläsningarna ligger där de ligger.

scenariot är säkert allmänt förekommande i barnfamiljer, helt ofarligt och troligtvis snabbt övergående. men hållbart, nyårsfräscht eller möjligt känns det ju inte. själv anammar jag strutsmentalitet och flyr tillbaks in i tegelstensromanen. om någon frågar kallar jag det lösningsfokuserad litteraturterapi.

9 januari 2013

Lyxig vardag

är att brygga en kopp te, slå sej ner framför kakelugnen och försjunka i en tegelstensroman. klockan åtta en helt vanlig onsdagskväll. med disk på bänken, en översvämmande tvättkorg och dammråttorna glatt samlade i hörnen.

och förundrat konstatera: övning ger faktiskt färdighet, man kan ju om man vill, allt är möjligt i januari...

7 januari 2013

Och allt är åter nytt

tillbaka i vardagen efter en givande helg. julfirandet med så mycket av allt, nyårsfirandet med sina summeringar av det år som gått och skisser av det som ska komma. vad är det nu egentligen jag behöver och vill? jag begrundar, förstår och formulerar vad jag ska sätta min tid och energi på, stakar ut riktning och fokuserar.

precis som vanligt njuter jag stort av att ha oxveckorna framför mej. detta "åter till rutinerna" gör mej mycket gott. i januari är vardagen befriande avskalad. livet byggs kring arbete, vila, motion. i januari njuter jag av linssoppan och det grova brödet. jag njuter av promenaderna till och från jobbet - den tid för reflektion de rymmer. i januari lever jag i gränslandet mellan vardagslunk och stora visioner. med drömmen om tid för obrutna tankar och prövande formuleringar på ännu inte skrivna blad. med alla möjligheterna tindrande som Vintergatans stjärnor.

allt är åter möjligt. allt har åter sin tid. och allt är åter nytt.