2 januari 2017

I mitt refugium



Det är en av årets första dagar. Utanför mitt fönster faller små fjäderlätta flingor. Trädens mörka grenar har plötsligt fått skarpare konturer.

Jag sitter i mitt refugium - min tillflyktsort och mitt kreativa rum. I en gammal gårdsbastu som fått nytt liv. Här inne sprakar det i den lilla Porin Matti-kaminen. Ljuset som silar genom de gamla handblåsta fönsterglasen är mjukt och klart. Kanske är det bastuanden som ännu svävar här och gör att det känns så gott att vara?

Föremålen som omger mig bär nästan alla på en historia. Mitt skrivbord stod en gång i ett av rummen på traktens glasbruk. I min skrivbordslampas sken läste gammelmorfar sina böcker och skrev sina brev. Plåten framför kaminen är gjord av en gammal takplåt, som fraktades hit från Amerika i början av förra seklet. I den här bokhyllan har jag samlat böcker - akademiska och skönlitterära - sedan jag flyttade hemifrån. Mellan pärmarna finns både sådant som utmanat mig i tanken och låtit mig resa jorden runt flera gånger om och sådant som helt enkelt bara satt ord på den kunskap jag redan bar inom mig. Som en liten påminnelse till mig själv den nygamla tavlan - om vikten av att odla tro, tilltro, tillit. Och inflätat i allt detta gamla finns den nya tekniken, den nya tiden, det nya som är jag i en tid av förändring.

Ett ögonkast bort finns de människor som betyder mest i mitt liv. Mitt liv sammanflätat med andras liv - nu som då. Min värld och mitt värv som delar i en större helhet, som en tråd i väven.

Det är lätt att var ödmjuk.
Det är lätt att vara tacksam.
Det är lätt att vara förväntansfull.

I mitt refugium finns det möjlighet för mig att både Vara och Bli. Här känns det lätt att säga välkommen till 2017!

16 december 2016

Lucka 16: lugn

Idag är den sista dagen av min sjukskrivning. På lappen i min adventskalender står det LUGN.


Det har varit en speciell höst, till en början full av oro, osäkerheter och tvivel, längre fram allt mera präglad av visshet och riktning. Ofta har jag tänkt att detta är som att röra sig i väglöst land. Jag har under veckornas lopp fått finna min egen stig genom den stundtals snåriga terrängen. Det fanns ingen karta för hur just jag skulle tillfriskna, bara lösryckta hållpunkter - ungefär som de där siffrorna man som liten skulle förbinda med varandra i tur och ordning och vips skulle en fullständig figur av något slag framträda. Fast ändå tvärtom. Jag visste på ett ungefär vart jag ville komma, men fick själv luska ut hur hållpunkterna skulle förbindas med varandra för att figuren skulle framträda. De hade ingen inbördes ordning och vissa var nästan osynliga till en början.

Ännu har jag inget perspektiv på min process. Det kommer förmodligen ta länge innan jag ser klart vad det var som gjorde att jag helnade. Men tre viktiga hållpunkter tror jag var vilan, promenaderna och samtalen med dem som ville och kunde möta mig precis där jag var. I utrymmet mellan de här hållpunkterna växte långsamt någonting nytt fram. Utmattning är ju ett symptom, ett tecken på obalans - som min kloka läkare konstaterade: för litet och för mycket av diverse signalsubstanser - och jag tror att det gäller att hitta nya livsmönster som gör att balansen återupprättas. Både i det yttre livet och i det inre. Och det finns många vägar dit. För mig hjälpte det verkligen att medvetet skapa en dagsrytm som tillät vila och aktivitet, ensamhet och gemenskap i lagom doser. Att välja glädje och tillit, mitt i det som föreföll tungt och svårt.

Ett vet jag säkert. Under den här tiden har jag återfunnit mitt inre lugn. Inte så att jag numera ständigt är harmonisk och tar livet med ro - det ryms fortfarande både ups and downs i tillvaron. Däremot är jag inte längre lika tunnhudad. Jag har fått mera distans, jag har hittat mitt eget fotfäste igen. Jag har lärt mig min läxa. 

Om några dagar återgår jag till arbetslivet. Min utmaning blir att bära med mig det här lugnet in i den världen. Att välja och välja bort. Att fokusera på det som ger, snarare än tar. Att behålla riktningen, även när det blåser från sidan. Att fortsätta gå, också om andra springer. Ytterst handlar det om att skapa förutsättningar för Det Goda Livet, varje dag.

(Bilden är tagen för några veckor sedan på en nepalesisk restaurang på Skatudden i Helsingfors. Just där och just då fångade den något av det lugn jag funnit den här hösten.)




13 december 2016

Lucka 13: samhörighet



Vem hör du samman med?
I vilken gemenskap är du dig själv?
Var känner du dig trygg och levande?

Jag tror att SAMHÖRIGHET är en av de starkaste kraftkällorna när det kommer till inre och yttre hållbarhet. I min bild av samhörigheten behövs inga fejkade fasader eller yttre attribut. Där ryms vi ostajlade och på tvären, långt från konsumtionssamhällets tomt klingande påbud. Långt från kommersialismens glittriga substitut och sövande dövande av ensamhet.

I samhörigheten finns kraft att förändra, att dra åt samma håll. Själv känner jag samhörighet med miljöfolk över hela klotet, lika väl som med mina gröna vänner här hemma. Jag känner samhörighet med alla dem som jobbar för en mera human värld. Jag känner samhörighet med dem som älskar långsamheten och eftertänksamheten. Bland annat.

När Lucia med följe idag sprider sitt budskap över bygden känner jag glädje över att vara del av en liten kultur där det brokiga ändå ryms med. En kultur som ofta vänder sig utåt, som bär frisinne och frimodighet i sin famn. En kultur som värnar om den uråldriga traditionen att bära ljus i mörker.

(Bilden är hämtad från en julfest på mina barns dagis för några år sedan. Tre små lussande vänner i virvlande dans - kanske en av de vackraste formerna av samhörighet en iskall kväll i december...)