24 juli 2017

köksradions lov

den är liten och svart och kompakt på ett sympatiskt vis. med en utdragbar antenn som bryter svårt mot alla andra linjer runtomkring. den är förmodligen den mest funktionella och minst designade modellen jag kunde tänka mej.


den påminner mej om mina farföräldrars köksradio, ur vilken jag i barndomen bland annat hörde fantasifulla programkoncept från Radio Botnia. kanske är det just det som gör mej extra glad? eller det faktum att den nu bidrar till att återuppliva radiomänniskan inom mig - hon som glömdes bort när alla poddar och paddor vällde in i tillvaron.

det är någonting överraskande gemytligt med att ha en köksradio på fönsterbänken. att under en mulen sommardag som idag kunna lyssna på måfå till de program som erbjuds. att inte så medvetet välja och planera, utan bara drabbas och få fördjupa sig i ämnen man inte visste man var intresserad av. som svensk cybersäkerhet, till exempel... vem hade väl trott att jag skulle haka på det, innan jag idag lyssnade på Studio Ett i ett lätt knastrande Sveriges Radios P1. (lätt knastrande, eftersom jag ännu tydligen inte hittat den ultimata radioplatsen i rätt vinkel tillräckligt nära fönstret eller kanske bara inte riktat antennen exakt rätt mot Vännäs för att få upp P1 brusfritt, men det lär väl lösa sig... eller kanske var det bara någon molnfront över Bottenviken som kom emellan?)

nu sitter jag här på kvällskvisten och grunnar på att den här köksradion är så värdefull just genom sin begränsning. jag kan inte klicka runt hejvilt som på nätet eller pausa mitt i ett program - det som gäller är den kanal som är inställd och det program som pågår. och det där lite långsamma, färdigserverade tempot bidrar till någon form av lugn och fördjupning hos mig. jag både får och måste återerövra det verkliga lyssnandet, som jag ofta tappar bort när det är lite högt tempo i vardagen. det här är en form av frivillig enkelhet jag verkligen mår gott av - slow i en nygammal tappning.

en minnesvärd sommardag i nådens år 2017, således. äntligen har vi radiosikt* igen efter nästan ett decennium av radioskugga i vårt kök!

*radiosikt är alltså motsatsen till radioskugga, lärde jag mig idag. är det inte ett helt underbart ord?



8 juli 2017

Life hack på riktigt

Jag räknar dem som dyrbara guldkorn. Dagarna då jag har sand mellan tårna, havsdoft i näsan och vind och sol mot huden! Och viktigast är nästan sanden mellan tårna, barfotagåendet.


I vår familj har vi sänkt ribban rätt lågt för vad som kan betraktas som strandväder. Följaktligen tickar mätaren nu på det magiska talet 7. Vi har alltså sju dagar på stranden i bagaget, denna halvdana finländska sommar till trots. Dock inga riktiga dopp för min del än, bara skönt vadande i knähöga vågor. Förvånansvärt uppfriskande det också!

Först idag insåg jag att det är precis såhär man gör när man sparar sommaren på burk! Genom att ta in de fina dagarna i kroppen och själen, genom att låta solenergin och vindenergin drabba en, genom att gå barfota i sand som lagrat miljoner år av universum i sig. 

Att bara så ni vet - burken är vi själva och det här med strandliv är en life hack på riktigt!

2 juni 2017

Mycket ljus och mycket värme...

Det är fredagsmorgon i mitt digitala sociala flöde: Vänner som förtvivlar över kylan, regnet och blåsten. Vänner som förtvivlar över ledarskapet i det stora landet i väster och dess beslut att verkligen lämna avtalet från Paris. Vänner som förtvivlar över vår business as usual: det hopplöst omedvetna shoppandet, resandet, ätandet som raserar betingelserna för kommande generationers liv på den här planeten.

Själv råkar jag ha en sådan där dag när jag tänker att allt är möjligt. Att vi (äntligen!) lever i ett momentum. Aldrig förr har så många varit medvetna om att vi står vid randen av en klimatkollaps. Aldrig förr har så många engagerat sig i omställningsfrågor - lokalt och globalt. Aldrig förr har så många gräsrötter och så många med makt (politisk och ekonomisk) uttalat sin vilja att bidra till en mera hållbar värld. I smått och i stort. En handling i taget.

I mig frodas tilliten och hoppet denna fredagsmorgon. Jag ser all gryende medvetenhet, alla uppstickande initiativ till att förändra systemen (gällande mat, energi, prylar, byggande och transporter), alla människor som sätter själ och hjärta i att odla tolerans, generositet och värme. Jag ser REKO-ringar och energikluster. Jag ser unga människor som säjer att de söker mera mening med sitt liv än en påklistrad identitet som konsument av "de rätta" attributen. Jag ser barn som med stor iver sår frön och sätter potatis. Jag ser människor som tänder brasor och brygger te, som samlas och delar sitt liv med varandra.

Och jag tänker att det är ljus och det är värme. Att det bara gäller att hålla alla lågorna vid liv. Att om vi lyckas möjliggöra varandra kommer vi att möjliggöra transformationen. Också i plus två grader, regn och noolan.