9 februari 2017

Kampen mellan vargarna

Under det senaste året har jag flera gånger stött på en legend som sägs komma från Cherokeefolket i Nordamerika. Jag vill tro att det är av en anledning.

Legenden handlar om en farfar och hans sonson som tillsammans funderar på varför det finns så mycket elände i världen. Farfar förklarar för sonsonen att inom varje människa kämpar två vargar mot varandra. En mörk varg, som är elak, kall, avundsjuk och självisk. En ljus varg, som är kärleksfull, varm, generös och omtänksam. Sonsonen begrundar det här och undrar sedan vilken av vargarna som kommer att vinna kampen och farfar svarar: "Den vi matar."


Varje gång jag hör den här legenden blir jag lika berörd. Och varje gång lika hoppfull. För att valet faktiskt är vårt. I vår egen vardag kan vi välja att mata den ljusa vargen - i smått och i stort. Vi kan välja medmänsklighet. Vi kan välja osjälviskhet. Vi kan välja det hållbara. Vi kan välja att sätta vår energi på det som bygger hopp och tillit i världen.

Och plötsligt känns all världens elände en gnutta mer hanterligt... Love & light. Love & light, mina vänner!






7 februari 2017

Om modet att vara sårbar

Utanför tågfönstret sänker sig mörkret över vårt vintriga land. I mina hörlurar spelar Coldplay "Fix you" och nedför mina kinder strömmar plötsligt tårarna igen. I mitt inre samsas hundra motstridiga känslor. Av sorg, av lättnad, av oro, av tacksamhet.

Jag har tillbringat dagen med en grupp människor som just här och just nu behövt ett "holding space" - och jag har gjort det lilla jag kunde för att ge dem ett sådant. Jag har avvikit från den akademiska normen. Jag har varit medmänniska, varken mer eller mindre. Jag har varit - jag har lyssnat, jag har mött, jag har gläntat på dörren också till mitt eget inre. Jag har berett rum för att samtala om det vi vanligen tiger om.

När det där som inte får hända plötsligt händer - mitt ibland oss - vad gör vi då? Hoppas vi på krisplaner och riktlinjer? Drar vi oss undan av rädsla för att göra eller säga fel saker? Gömmer vi oss bakom masker och roller och yrkesspråk? Eller vågar vi möta rädslan och sorgen, litenheten inför livets nycker - vår egen och andras?

Jag vill själv tro att medmänskligheten är vårt viktigaste verktyg när trygghetsbubblan brister. Att väven av relationer är det enda egentliga skyddsnät vi kan bjuda varandra när vi faller. Att tillsammans är man ändå lite mindre ensam. Att orden, också de trevande och fumliga, kan hjälpa oss liten en bit på vägen vidare. Att modet att vara sårbara är den finaste gåvan vi kan ge varandra. I mötet med livet och i mötet med döden.

26 januari 2017

Time Will Come

Torsdagkväll på tåg. En bok, en kopp te, skön musik i lurarna... Ro att koppla av, trots bruset omkring. I en januari utan mot stycke - fylld av jobb, men också av ett paradoxalt lugn. Jag förundrad och tacksam.

Förundrad över att jag faktiskt växlat ner. Att jag har denhär beslutsamheten, efter allt det sköra. Att det tog så länge att komma hit.

Tacksam över förmågan att känna ro, glädje, mening. Att leva mina dagar som jag gör just nu. Att ha tillit igen. Att äntligen förstå: Time Will Come.