2 juni 2017

Mycket ljus och mycket värme...

Det är fredagsmorgon i mitt digitala sociala flöde: Vänner som förtvivlar över kylan, regnet och blåsten. Vänner som förtvivlar över ledarskapet i det stora landet i väster och dess beslut att verkligen lämna avtalet från Paris. Vänner som förtvivlar över vår business as usual: det hopplöst omedvetna shoppandet, resandet, ätandet som raserar betingelserna för kommande generationers liv på den här planeten.

Själv råkar jag ha en sådan där dag när jag tänker att allt är möjligt. Att vi (äntligen!) lever i ett momentum. Aldrig förr har så många varit medvetna om att vi står vid randen av en klimatkollaps. Aldrig förr har så många engagerat sig i omställningsfrågor - lokalt och globalt. Aldrig förr har så många gräsrötter och så många med makt (politisk och ekonomisk) uttalat sin vilja att bidra till en mera hållbar värld. I smått och i stort. En handling i taget.

I mig frodas tilliten och hoppet denna fredagsmorgon. Jag ser all gryende medvetenhet, alla uppstickande initiativ till att förändra systemen (gällande mat, energi, prylar, byggande och transporter), alla människor som sätter själ och hjärta i att odla tolerans, generositet och värme. Jag ser REKO-ringar och energikluster. Jag ser unga människor som säjer att de söker mera mening med sitt liv än en påklistrad identitet som konsument av "de rätta" attributen. Jag ser barn som med stor iver sår frön och sätter potatis. Jag ser människor som tänder brasor och brygger te, som samlas och delar sitt liv med varandra.

Och jag tänker att det är ljus och det är värme. Att det bara gäller att hålla alla lågorna vid liv. Att om vi lyckas möjliggöra varandra kommer vi att möjliggöra transformationen. Också i plus två grader, regn och noolan.


24 maj 2017

När tiden hejdar sig

Jag vandrar genom en vaknande stad. Ljuset som faller österifrån på tvärgatorna, ljuden från spårvagnar och bilar, dofterna av storstad om våren... Allt väcker lager på lager av gamla minnen. I de här kvarteren har jag rört mig sedan jag gick från tonåring till vuxen. I den här staden har jag lärt känna mig själv, prövat mina egna vingar, blivit flygg. Varje cell i mig bär med sig våndan och glädjen över att lämna det gamla och växa in i något nytt. Då som nu som alltid.



Jag stannar upp och fotograferar vårblommor utanför Ständerhuset. Finlands färger - det djupa blå och det klara vita - strålar i rabatten. Jag promenerar genom några av de vackraste kvarteren vårt land kan bjuda på. Jag känner platsens själ.

Bara ett par minuter senare möter jag en svart bil med en kista svept i statsflaggan - och tiden hejdar sig. Jag förstår att den som vilar i kistan är president Koivisto, att färden går till Storkyrkan där begravningen ska ske imorgon. Själv är jag på väg till universitetet för att tala om utveckling av småbarnspedagogiken i vårt land. Jag tänker på hur en snickares son från Åbo kunde gå från hamnarbetare till att bli republikens president. Att någon eller något gav honom den tilltron till sig själv, insikten om att livet kan innehålla den resan. Jag tänker på vad utbildning - i bästa fall - kan göra med en människa. Att utbildning är mest betydelsefull för de barn som kommer från "utsatta" förhållanden. Jag tänker på statsmannaskap och solidaritet, på att sätta sin livsenergi på att bidra till allas bästa, det gemensamma goda livet. Och jag tänker på vilka livsrum och livsresor som bjuds de barn som växer upp i vårt land just nu. Hur kan vi fortsätta skapa möjligheter för alla barn att utvecklas till sin fulla potential?

Under ett kort ögonblick blir livet förtätat. Vår stund på jorden är så kort, vare sig vi är presidenter eller vanligt folk. Vad gör vi med den stunden? Hur fångar vi våra ögonblick? Hur möter vi varandra och hur möjliggör vi varandra? Så tvinnas smått och stort i livets väv. En vårmorgon i Finland 100 år.





18 maj 2017

Oasen

Den jobbintensiva dagen i storstan får en överraskande vändning. Mitt i bruset ligger nämligen en underbar oas - en riktig lisa för själen och de av digitalisering dövade sinnena. Det gröna, knopparna och blommorna, doften av vår, fågelsången... Grusgångarna och gräsmattorna under fötterna... Att få upptäcka den här platsen efter så många år och steg på asfalt i den här staden - det gjorde min dag! Återknuten på några minuter, jordad och återhämtad. Vardagsunder!